Jag har legat framför tvn en stund nu o funderat lite, eller ganska mycke rättare sagt, delvis på grund av ett känsligt ämne som drogs upp i lördags. Jag tänkte på hur det egentligen var förut, innan jag blev mamma. Det är inte förrän nu, denna dag, som jag riktigt kan erkänna för mej själv o samtidigt känna att det är passerat o att jag faktiskt kan stå för det. Jag har i många år varit en stor plåga för många runt omkring mej, sårat många o samtidigt i en del fall varit helt medveten om att jag gjort det. Det gör ont idag att tänka på, hur fan kunde jag? En annan sak som jag faktiskt känner att jag typ måste skriva ner för att acceptera det är min slampighet. Under åren 2004, 2005 och 2006 var jag extrem. Förlåt mamma att jag skriver det här, men under dom åren låg jag med på tok för många. För mej kändes det just då som om att var intressant. Men idag inser jag att det enda dom såg mej som var en lättfotad, blåst blondin. O att jag egentligen sökte bekräftelse, om att jag var nåt att ha, att nån skulle tycka om mej, åtminstone för stunden. Det är sjukt att det blir så. Men det blev visst så. Sen i september 2006 blev jag gravid. O jag ska lägga korten på bordet, för min egen skull för att slippa känna ångest hela tiden, jag låg med 3 killar på 3 veckor. Det var därför jag inte visste vem som var bebisens pappa, o det är därför faderskap sutredningen fortfarande håller på. Så folks så kallade skitsnack var inte obefogat, inte för att det gav dom rätten till det. Men det är så det var, jag var en riktig slampa. Och graviditeten som för övrigt absolut inte var planerad fick mej att tänka om o det var den stora räddningen i mitt liv. Idag får jag den bekräftelse jag behöver, av min helt underbara son, jag vet att han älskar o behöver mej. O slampan finns inte kvar längre, nu blir jag i princip generad när någon säger ordet penis. Haha. Jag förstår om den som läser det här tycker att det är grötigt. Men jag var tvungen att skriva ner det jag kände just nu. Nu blir det sängen, ensam. Haha. Godnatt.